De senaste dagarna har bestått av åska och regn – något som tydligen inte inträffat här i januari de senaste 40 åren. Med åskan har strömmen kommit och gått och med den internet, så jag har inte kunnat svara på alla mail. Håll ut så får du snart ett svar!

Pga av regnet fick vi även ändra våra planer på att besöka staden Kollam och åka båt längs de små kanalerna som är de gamla transportvägarna sk ”back-waters”. Det var inte riktigt läge att vara i en liten båt när det åskar och regnar.

Men idag har solen visat sig från sin bästa sida och strålat från en klarblå himmel, och det blev några sköna timmar på stranden i eftermiddag. Lugnet på stranden rubbades när ca 100 indiska skolbarn kom rusades ner till havet, alla klädda i skoluniform. De var alldels lyriska och det såg ut som om de aldrig tidigare hade varit vid havet. De hade flaskor som de fyllde med havsvatten för att ta med hem, de ritade i sanden och skrattade när vattnet sköljde bort det. De gick ut till knähöjd i vattnet och så fort det kom en våg så sprang de skrikandes tillbaka in i trygghet på stranden igen. Detta var något som vi turister inte kunde låta bli att fotografera, vilket barnen uppskattade. Alla ville vara med på bild!

Nu när jag är helt inne i de indiska vanorna så är det snart dags att åka hem igen. Enkla vanor som att det är vänstertrafik, och en något kaotisk sådan där man verkligen får ha koll när man ska korsa gatan. Eller som att komma ihåg att använda vatten från flaska när jag borstar tänderna, att inte dricka kranvatten, att alltid ha med toapapper eftersom indierna inte använder det, att ha täckande kläder för att inte väcka anstöt. Ja, förutom här vid den norra klippan i Varkala där man kan ha västerländska kläder och det är helt okej att sola i bikini. Att ha med en ficklampa för att kunna se i mörkret vid de ständiga elavbrotten. Att sova med öronproppar för att det är så mycket väsen – i varje fall i storstäderna. Och accepterat att allt tar tid, det som skulle ta 10 minuter hemma kan här ta en halv dag. Men det är helt okej, för det är så det är i Indien. Och jag älskar det!

Hör av mig mer imorgon, som är sista dagen här i Varkala…

Precis när jag skulle lägga ut det här på bloggen så blev det strömavbrott och internet försvann…så jag får publicera det idag istället…

Hälsningar Helena