Nu har vi kommit in i vardagslunken här i Chennai. Dagarna är fyllda med våra fantastiskt intressanta och utvecklade lektioner på KYM. Promenaden till Kala för att hämta lunchen och inhandla lassi på Sangeetha. Nu räcker det med att vi kommer så vet de vad vi vill ha ;). Vi börjar bli ett välkänt inslag i området.
De andra har blivit varma i kläderna och jag kan lugnt luta mig tillbaka nu när jag vet att de hittar häromkring. De har vant sig vid den kaotiska men ändå på något sätt strukturerade trafiken, som består av allt från den senaste lyxiga BMW:n till oxdragna kärror och cykel-ricksha. Gammalt möter nytt. Indien är verkligen kontrasternas land.
Det ska vara vänstertrafik, men ibland kommer fordonen farande från alla håll. Det gäller att vara uppmärksam och inte för en sekund försvinna bort i tankarna, snabbt rycks du tillbaka igen av alla tutor. Vissa högt och andra ettrigt – det är en salig kakofoni av ljud. Men vi har lärt oss att det fordon som är störst som har företräde! Otroligt att det inte händer mer olyckor! Förutom att passa sig för trafiken så gäller det att hela tiden se var du sätter dina fötter, för du vill inte gärna trampa på någon som ligger och vilar, eller ner i något av alla hål i gatan, i en vattenpöl, i skit, sopor eller på en stor råtta som vi såg häromdagen på vägen till skolan. Och som du förstår så går det heller inte att gå i vårt vanliga tempo som vi har hemma i Sverige, utan det blir mer en lugn och behaglig lunk. Vilket också är skönt med tanke på värmen på drygt 30 grader.
Det är otroligt kul och intressant att bara varandra runt och se på gatulivet. Idag åkte vi till Mylapore och gick runt på marknaden som kantar gatorna längs templet. Stånden var fyllda med färgrika och väldoftande grönsaker, frukter, kryddor och blommor. Man blir alldeles hänförd av det rika utbudet. Konstigt nog så handlade vi inte så mycket den här gången utan njöt av att bara gå runt och självklart ta en massa bilder.
Hörs snart igen!
Helena & Co
Härliga bilder och jag kan riktigt höra tutorna! Kram
Tack Anette – jag det är ett ljud som är ständigt närvarande i Chennai ;). Kram